Det är över. Etthundratjugoåtta dagar senare är Jonatan  hemma på bara ett par timmar. Känns helt sjukt och faktiskt lite underligt i kroppen. Säkerligen på grund av att jag känt mig på helspänn i fyra månader (ja, egentligen ända sen jag fick veta att han skulle åka) och nu är allt klart. Jag behöver inte oroa mig mer och det är en sån otrolig lättnad på alla sätt och vis.